Till Frihetens Försvar, Del 1

Jag har börjat läsa en bok som heter "Till frihetens försvar" och detta är lite tankar kring vad man som författare inte bör göra om man inte vill väcka min inre försvarsmekanismer.

Först och främst. Boken börjar med att lägga upp bakgrunden till den tes de önskar göra. Detta är ju ett ganska vanligt sätt att börja en bok på. När man skriver en filosofisk bok och önskar driva en tes känns det dock ärligare att börja en bok med att deklarera vad denna tesen innan man lägger upp scenariot. Jag läste hela tiden början av boken med min "avsiktsglasögon" på mig och försökte utläsa vad författarna egentligen ville komma till.

Första meningen lyder:

De senaste tjugo åren har migrations- och integrationspolitiken flyttats upp på den politiska agendan i västeuropeiska länder. Invandringen och dess faktiska och tänkbara konsekvenser analyseras och debatteras allt mer intensivt på våra ledar- och kultursidor. I centrum för diskussionen står det multikulturella samhället som löfte eller som ett hot, beroende på debattörernas utgångspunkter.

Nu står där visserligen "Västeuropeiska länder", men eftersom boken är utgiven i Sverige och skriven på svenska så använder jag givetvis Sverige som min referens. Och jag känner mig helt enkelt inte igen i uttalandet. Boken är utgiven 2010 vilket betyder att tiden som det syftas på är mellan 1990-2010. Min bild är att Sverige över väldigt lång tid hållt sig till en meta-debatt om invandring. Man diskuterar mest huruvida ämnet borde diskuteras med Sverigedemokraterna eller inte. Jag upplever och nordiska vänner har uttryckt att bilden de får från egen press är att man i Sverige över väldigt lång tid undvikit själva invandringsdebatten i en rädsla att bli stämplad som rasist. För att vara ärlig hade jag nog haft fördomar mot någon som skrivit det här stycket om det inte råkat vara mig själv. När sedan invandringsdebatten, eller migrationsdebatten som jag nog anser det har varit när debatten varit seriös, faktiskt har figurerat menar jag att både opinionsbildare och politiker främst pratat om vikten att folk som kommer till Sverige får jobb snarare än att gräva sig in i folks kulturella arv. Vill man undvika att aktivera mina försvarsmekanismer så bör man inte börja sin bok med att affirmera något jag inte håller med om.

I en optimal bakgrundsutläggning så borde jag inte ha kommit på detta eftersom den borde varit så objektivt beskriven som möjligt. Men här kommer vi till andra punkten. Jag kände att författarna försökte putta in mig en subjektiv världsbeskrivning genom sina ordval redan när premisserna läggs upp. Man skriver t.ex.

För grupper på högerkanten var detta ett gyllene tillfälle att hävda sitt gamla paradnummer om den hotade nationen.

Med ordet "paradnummer" upplever jag att man blir mästrande, vilket automatiskt får mig att vilja försvara de man förringar.