En diskussion om jobben

Roland Paulsen startade ett replikskifte med Birgitta Ohlsson där han tar utgångspunkt i artikelserien i DN om "De osynliga". De osynliga handlar om migranter som kommer hit utan rätt att vara här och därför arbetar i det fördolda för att slippa kontakt med myndigheterna. Det faktum att de är rädda för myndigheterna ger arbetsgivarna en väldig makt. Och som så ofta är detta en makt som missbrukas.
Roland knyter samman denna artikelserien med situationen till de många arbetslösa ungdomarna vi har i Sverige. Detta är ungdomar som kanske ibland har möjlighet att få "skitjobb", men som tackar nej till dem, något som upprört Birgitta Ohlsson till gränsen att kalla dagens samhälle för ett "bortskämdhetssamhälle". Enligt mig gör Roland en intressant poäng när han beskriver den situation migranterna hamnar i som ett experiment i total kapitalism. Detta är nämligen en situation där ingen översittande stat eller fackförening lägger sig i. Detta är istället ren och skär tillgång och efterfrågan där tillgången och arbetsgivarens eventuella samvete avgör anställningsvilkoren. Och vi kan se resultatet. Han menar sedan att det ungdomarna gör när de tackar nej till skitjobben är att de väljer att inte gå med i experimentet. De drar en egen gräns för vilka vilkor de är redo att gå med på.

Birgitta Ohlsson replikerar med tydlig tondövhet till den poäng hon kunde låtit Roland göra. Hon skriver bland annat så här:

Roland Paulsen (DN 1/6) vänder sig starkt emot detta ”förväntanssamhälle” och menar att ”varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten”. I Paulsens tappning utsätts ungdomar för samma exploatering som de osynliga migranterna, som har uppmärksammats av DN. Det är en hårresande jämförelse.

Roland har skrivit så här:

Vi har sett detta nu. Och vi har sett att det inte enbart rör sig om svartarbete. Nästa gång någon påtalar vikten av att ”sänka arbetsmarknadens trösklar” bör vi minnas arbetsmigranternas berättelser. De som tar jobb på företag som Svensk direktreklam och springer i trapphus för en timlön på 50 kronor före skatt gör det enbart för att de måste. Att ungdomar som har möjlighet hellre väljer att bo hemma hos föräldrarna och eventuellt klara sig på nudeldiet är knappast uttryck för ett ”bortskämdhetssamhälle” som folkpartisten Birgitta Ohlsson twittrade apropå Svala Firus debattartikel. Det är snarare ett sundhetstecken. Varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten.

Jag tycker Birgitta är trög som menar att Roland likställer ungdomarnas exploatering med migranternas. Tvärtom menar han ju att ungdomarna har ett val. Att de tar ett val. Och att det är bra att de tar ett val. Birgittas enögda sett att se problemställningen tilltalar nog många. Tanken om att ungdomar inte ska ställa upp i den hierarki som tjänar de i en mer etablerad position i samhället så väl upprör nog många. För en priviligierad position i en hierarki är endast värd något så länge de under en i hierarkin spelar med i spelets regler.