Bristen på Energi

Jag heter Johan Norberg. 

”Domedagsutsagor kan inte längre mötas med ironi eller förakt”, skriver påven i den nya och väldigt uppmärksammade encyklikan om ekologi och miljöfrågor. Enligt Franciskus är hotet om undergång på allvar den här gången, och det är människan som är ansvarig för det, genom sin rovdrift på naturen. 

Många av problembeskrivningarna i encyklikan är plågsamt reella och påven har rätt i att det är ohållbart att expandera dagens nedsmutsande energikällor för att tillfredsställa en växande befolknings energiaptit. Men det finns något som är ännu mer ohållbart, som påven inte ägnar detta engagemang: Bristen på energi. 

Så påbörjades veckans krönika i Godmorgon, världen. Det är lustigt att det ur vilka ord som inte sägs går så lätt att uttyda vad Norberg tycker, trots att han inte uttalar det förrän i sista meningen. Norberg kunde t.ex. ha formulerat "Enligt Franciskus är hotet om undergång på allvar den här gången, och det är människan som är ansvarig för det, genom sin rovdrift på naturen." som "Enligt Franciskus och en överväldigande del av världens klimatforskare är hotet om undergång på allvar den här gången, och det är människan som är ansvarig för det, genom sin rovdrift på naturen." Men det gör han inte. Han skapar en förtrolighet med lyssnaren istället. Påven är orolig att världen ska gå under, men vi vet bättre.

Påven sätter fokus på en obekväma sanningen, Norberg gör sitt bästa att ta bort fokuset igen. Han förklarar att mer energianvändning faktiskt behövs i den fattiga världen. Således säger han något som de allra flesta håller med om, han ställer sig likaså enig med största delen av miljörörelsen. Detta är dock ingen motsättning till att minska den totala energianvändningen. Visst, han deklarerar att problembeskrivningarna är reella. Likväl till stilen av krönikan framstår det som om de inte vore det.

Om vi ska kunna rädda människor utan att förstöra planeten behövs nya tekniska lösningar och ekonomiska incitament att finna dem – men märkligt nog reserverar påven några av sina hårdaste ord just för teknik och marknadskrafter. De gör det tydligen för enkelt att bevara dagens konsumtionssamhälle, som måste bort oavsett. Dresscoden tycks vara tagelskjorta, inte labbrock.

Det är ständigt dessa nya tekniska lösningar och dessa ekonomiska incitament. Marknaden kommer lösa det. Eller kommer den det? Marknaden och politikerna har känt till detta problemet sedan 80-talet om inte längre. Likväl går utvecklingen fortfarande åt fel håll. Ekonomin är utformad för att ständigt behöva växa. Det håller inte i längden. Men det är precis så det fungerar. Påven sätter ner foten och säger, här krävs ett ordentligt omtänk. Norberg verkar mena att så länge vi fortsätter lämna över detta till marknaden så kommer det lösa sig.

Även om den rika världen försvann kommer energikonsumtionen att fortsätta att öka snabbt, för världens fattiga accepterar inte längre misär och tidig död. Påven tycker att dessa länder ska ställa om till solkraft. Det är ett pris värt att betala, skriver han. Men i dagens värld är det ett pris som betalas i människoliv. En investering på 10 miljarder dollar i naturgas skulle kunna lyfta 90 miljoner människor ur mörker och fattigdom, medan samma summa på förnyelsebara energikällor bara skulle göra det för mindre än en tredjedel så många.

Nu har jag ju inte läst encyklikan. Men lyssnar man på Norberg verkar det som om Påven lägger lasten att rädda planeten på tredje världen. Det har jag svårt att tänka mig. Hur mycket större krav ställer Påven för väst-världen? Och hur mycket säger vetenskapen skulle behöva göras? Har Norberg sett över detta också när han deklarerar vikten att inte ställa större krav?

I ett avsnitt skriver påven att många som uttalar sig om världen lever långt från de fattiga, i rika trakter, i stor bekvämlighet. Det gör att deras analyser lätt missar helhetsbilden.
Det är det budskapet jag tar med mig från den här encyklikan.

Så. Av alla budskap Norberg kunde tagit med sig av encyklikan är det att Påven inte har koll på tredje världen det viktigaste. Efter alla "plågsamt reella problemställningar" så är det likväl att påven inte är förmögen att uttala sig det viktigaste? Är detta definitionen av hål i huvudet?