Saturday, 16 May 2015

Lördagssuttra

När Kino kom in på den nya Max Max filmens mottagande i Cannes så nämnde de att filmen mottagit starka reaktioner från mansrättsorganisationer i USA som valt att bojkotta filmen. Jag tycker det är ett så fantastiskt ord, "mansrättsorganisation". Jag hade ingen aning om att något sådant fanns, men min värld känns lite mer berikad nu när jag vet. Det finns en sådan fantastisk dynamik bara i ordet. Kvinnorättsorganisation är ju något man är van vid att höra om, så kommer här plötsligt upp en direkt motpol. Det är kanske inte så konstigt att en sådan sak som en mansrättsorganisation skapas egentligen. Människor blir så lätt kränkta, och med allt prat om jämställdhet känns det naturligt att det ur den stora del människor som känner sig utpekade skulle uppstå ett mot-organiserande. Exakt vad de gör på sina möten kan man ju fråga sig.

Mina associationer går till Ku klux klan där man först och främst verkade vara en country-klubb för den priviligierade rasen. All den rasism man utförde verkar ha legat som en sekundär aktivitet till bara det faktum att man kände en styrka i ett tillhörande. Det är en organisation som finner en styrka i den mängd ritualer man utför. Kanske är det så att vi män i det moderna samhället behöver en frihamn där vi kan känna mer samhörighet. Kanske all denna kvinnofrigöring verkligen har börjat skaka fundamenten så mycket att vi har ett behov av ett fast ankare vi kan hålla fast vid. Oavsett tycker jag det visar hur enkelt det är att skapa splittring, hur enkelt det är för oss att projicera upp ett hot i andra.

Det är en sak jag aldrig lyckats greppa. Var alla dessa motsättningar kommer från. Det har tagit lång tid i mitt liv att inse att den ekonomiska frihet och det (relativt sett) ekonomiskt likställda samhälle vi lever i i Sverige är nära på unikt i världen. Det har alltid förefallit mig så naturligt att vi människor, med alla de verktyg och den produktionspotential vi besitter utan större besvär borde kunna föda världens befolkning, låta människor ha sin egna frihet och möjlighet till egenuttryck och samtidigt inte förtära jordens resurser. Det låter ju som sunt förnuft att det också är det sättet vi skulle välja att leva på. Men så är det ju inte, varför? När jag läser litteratur eller tar del av konst så har artister stundvis en förmåga att föda fram en känsla av kontakt i mitt inre. Det föder en känsla som pekar på en ädelhet i det inre som jag är övertygad om att ifall vi människor bara levde i den så skulle allt helt naturligt ordna upp sig. En dag hoppas jag hitta frid och svaret på varför vi människor i stort inte förmår uppfylla oss själva av denna inre känslan

No comments:

Post a Comment